Verkligt.
Det är när jag plötsligt känner marken under mina fötter. När jag plötsligt känner hur tiden pressar mig framåt. Inte förrän jag ser och går som vanligt. Inte förrän livet kommer ikapp. Det är inte förrän då som jag inser att det som va inte kommer vara igen. Och att de tre veckorna som var så otroliga aldrig kommer tillbaka. Att de drömmar och fantasier jag har inte är möjliga. Det är det förflutna och kommer alltid att vara. Oavsett om jag vill det eller inte.
Kommentarer
Trackback
