”Så du menar att för tio år sen, den första november 1993 så misshandlades Maria Walder, din mamma, till döds. I Norbergaskogen?” Viktor höjde ögonbrynen.
”Ja”
”Och det var en man vid namn Rick Johnson som hade misshandlat Maria?”
”Ja”
”Och tio år senare- med Rick i fängelset- så misshandlas den 17 åriga pojken Filip, i samma skog?”
”Ja” svarade jag , för tredje gången med hes röst.
”Kan du berätta vad som hände i lördags?”
”Jag gick i den mörka skogen. Det var kallt och tyst. Jag var ensam.” Viktor avbröt mig.
”Varför gick du ensam i skogen?”
”Kvällspromenad.” Viktor nickade och antecknade.
”Men plötsligt hörde jag något. Inte ett skrik, men en röst. Den kändes nära, men jag såg ingen. Jag kunde inte urskilja orden men en känsla av obehag spred sig i kroppen. Jag bytte håll och hoppades på att rösten skulle försvinna.”
”Om du bytte håll, hur kommer det sig att du hittade Filip?”
”Det hållet jag gick istället var bara en omväg.”
”Mötte du någon?”
Jag lutade mig framåt, tog tag i det kalla glaset på bordet, drack, och lutade mig tillbaka i stolen igen.
”Jag kommer inte ihåg. Det var som om min hjärna kopplades bort tills jag hittade Filip.”


En ung kvinna kom in i mitt rum. Log mot mig och satte sig i fotöljen i hörnet. Hon hade brunt, kort hår, en slapp t-shirt med pösiga byxor. Hennes skor var ett par röda converse. På hennes arm hängde en svart kappa.
”Hur känns det?” frågade hon.
”Det värker i hela kroppen.”
Kvinnan rynkade ögonbrynen och tittade ner i marken. Det blev tyst en stund, tills jag avbröt tystnaden.
”Vem är du?”
Kvinnan tittade upp och log svagt. Hon reste sig upp, men lämnade kappan kvar i fotöljen. Hon gick fram till min säng, och satte sig på stolen brevid den.
”Jag heter Anna Walder.” Hon sträckte fram sin hand och jag tog den.
”Filip.” Svarade jag med vek röst.
Kvinnan fortsatte; ”Det var jag som hittade dig i skogen i lördags.”
”Åh...” Var det enda jag fick ur mig. Det var alltså hennes röst jag hört i mitt omedvetna. Det blev tyst ännu en gång och Anna tittade ner i marken. Den här gången var det Anna som bröt tystnaden.
”Var du... var du medvetslös länge?”
Jag tittade upp och mötte hennes blick.
”Min läkare berättade för mig att jag låg i temporär koma, vilket innebär ungefär samma sak som medvetslöshet. Sparkar mot huvudet, magen och bröstkorgen. Och att jag hade varit medvetslös i 5 timmar.”
Jag märkte att Anna studerade mitt ansikte, hon letade förmodligen efter yttre skador. Men de flesta såren låg gömda under det vita sjukhustäcket.
”Hur mår du nu?” frågade Anna efter en stund.
”Inte bra alls.” sa jag med gråt i halsen.
Anna tog min hand som låg stilla övanför täcket. Hennes händer var vinterkalla, men det gjorde ingenting.
”Tänk om jag blir sjuk.” viskade jag. Min blick hade fastnad på bordet mittemot mig, där det stod tre vaser med blommor. En från mamma och pappa, en från Tove, min flickvän, och en från Ludvig, min bästa kompis. Anna verkade inte riktigt veta vad hon skulle svara, kanske förstod hon inte vad jag menade. Hon följde min blick och studerade även hon de tre buketterna på bordet, sedan sa hon;
”Hur menar du?” Vi mötte varandras blickar igen och hennes ögonbryn var ännu en gång rynkade.
”Tänk om jag blir psykist sjuk. Det här är något jag aldrig kommer glömma, en skada för livet. Jag kanske blir psykiskt sjuk och gör något lika hemskt mot någon annan. Jag kanske dödar någon.” Den här gången var Anna snabb på att svara.
”Filip du skulle aldrig...” började hon, men jag avbröt henne snabbt.
”Det kan hända vem som helst.” sa jag och släppte hennes hand. Hon reste sig upp, gick till hörnet och tog sin kappa och gick mot dörren.
”Tack.” sa jag med tyst röst, jag var inte ens säker på om hon hörde. Men hon vände sig om och log mot mig, ett snällt och försiktigt leende.Sedan gick hon ut ur rummet.

”Namn, personnummer och adress?”
”Adam Johnson, 881202-1237, Vidbergsvägen 17.”
”Tack. Var du eller var du inte i Norbergaskogen i lördags runt klockan 1?”
”Ja det var jag. ”
Den unga mannen satt med armarna i kors. Hans ansikte var stelt och han rörde inte en min.
”Vad gjorde du där”
Jag lutade mig framåt och vilade mina armar på bordet mellan oss, medan Adam lutade sig bakåt i stolen, han såg lugn ut, jag gissade på att det inte var första gången han varit på förhör.
”Jag var påväg hem från en fest.”
”Var de då du gick genom Norbergaskogen?”
”Ja.” Han suckade tyst för sig själv, och jag låtsades som att jag inte hörde det.
”Var du full?”
”Lite.”
Det blev tyst en stund medan jag antecknade i mitt block.
”Din pappa dödade Maria Walder i Norbergaskogen för tio år sen, är det korrekt?”
Adam vred på sig i stolen, han verkade obekväm i situationen. Han undvek att möta min blick och satt fortfarande med armarna i kors. Men nu lutade han sig långsamt framåt i stolen och viskade tyst;
”Du vågar fan inte ta upp min pappa.”
Jag ignorerade honom.
”Svara på frågan.”
Adam ställde sig upp.
”Jag har fan inte dödat den där killen!” Han skrek och bad honom att sätta sig ner igen. Men det tog ett tag för honom att lugna ner sig.
”Vi tar 10 minuter paus.”


Jag knackade försiktigt på dörren till Viktors kontor. Hans mörka röst tillät mig att komma in och jag öppnade dörren.
”Hej...vem är mannen där ute?”
Viktor tittade upp från sina papper som låg på skrivbordet. Han tvekade men svarade tillslut.
”Han är på förhör hos mig. Han heter Adam Johnson, Rick Johnsons son.”
Jag stelnade till. En rysning gick genom kroppen och jag gick snabbt fram till Viktors skrivbord.
”Johnson!?” fräste jag åt honom och han suckade ljudligt.
”Ja, han var tydligen i Norbergaskogen i lördags, klockan ett.”
Jag satte mig ner på stolen mittemot Viktor. Vi var tysta en lång stund. Viktor fortsatte skriva på några dokument som låg framför honom. Jag pillade på min tröja. Mannen som dödade min mamma, hans son var utanför. Hans son!
”Han har säkert gjort det. Sådan far sådan son! Psykiskt sjuka jävlar allihopa!” skrek jag medan jag reste mig upp och pekade mot dörren som ledde ut till rummet där misshandlaren fanns. Viktor suckade igen och ignorerade mitt utbrott.
”Jag pratade med Filip för en stund sen och han var skiträdd! Skiträdd för att han skulle bli så jävla psykiskt sjuk som de! Precis som Rick och hans son! Vi måste göra någonting!”
Viktor mötte min rasande blick.
”VI måste ingenting.” Sa han med en skarp och mörk röst. Jag höjde ögonbrynen i förvåning och satte mig ner på stolen igen.
”Vad menar du?” Sa jag med betydligt lugnare röst.
”Det är tyvärr inte möjligt för er att hjälpa mig.” Vikor sa det snabbt, utan att låta berörd. Han bläddrade bland papprerna. Han tog fram ett nytt, rent papper och la det överst i högen och grep tag i en bläckpenna.
”Anna, hur reagerade du på din mors död?” Viktors ansikte var inte längre lika allvarligt.
”Jag var förkrossad.”  jag tittade ner i marken, men mötte sedan Viktors blick igen,
”Men varför får jag inte hjälpa...”
Viktor avbröt mig,
”För att ni är misstänkt.”
Jag spärrade upp ögon.
”Du måste skoja...varför?”
Viktor började bläddra bland papprerna på bordet igen och tog fram ett av papprerna och la det överst. Längst upp på pappret stod det mitt namn, Anna Walder.
”Rösten du hörde var inte Filips. Eller hur?”
Jag skakade långsamt på huvudet.
”Rösten var inte Adams?”
Jag skakade på huvudet igen.
”Rösten, jag citerar ’ kändes nära, men jag såg ingen. Jag kunde inte urskilja orden’, stämmer det?”
Jag nickade igen. Mina kinder blev varma och rummet kändes mindre än innan. Viktor bläddrade i pappershögen igen och tog upp ett till papper och la det brevid pappret med mitt namn på, på det nya pappret står det Filip Meurling.
”Filip säger följande, ’ De röda skorna sparkade mig’, Anna, vilken färg har du på dina skor?” Jag tittade snabbt ner på mina skor, fastän jag visste mycket väl vilken färg jag hade på skorna.
”Anna, vet du vad ordet ’psykiskt trauma’ betyder? Trauma eller, traumatisk sorg uppstår om personen i fråga har varit med om något hemskt, som kränkningar, seperationer, våldtäckt, eller, att någon i sin närhet dör. En del av de människor som har upplevt en traumatisk händelse får fortsatta problem i form av psykisk ohälsa.” Viktors sista ord var tysta, han viskade nästan.
Jag skrattade nervöst åt det som Viktor nyss hade rabblat upp.
”Så det du säger är att jag är psykiskt sjuk. Varför misshandlade jag Filip då? Varför just Filip?”
Viktor kliade sig i pannan.
”Jag tror bara du kan svara på det.”

Jag är 14 år, jag är ung. Han är 14 år, han är gammal. Han har hjälpt mig, utan att själv veta om det, genom hela min skolgång, hela mitt liv. Hela lågstadiet, mellanstadiet och nu även i sjuan. Vid varje tillfälle jag blivit ledsen, arg, sur. Så hade han funnits där. Min enda trofasta vän. Nu låg han brevid mig och andades sina sista andetag. Jag kände stor sorg. Jag visste, det var inte långt kvar. Vilken minut som helst. Men jag skulle klara det. Det visste jag. Jag skulle klara hela högstadiet, gymnasiet och resten av mitt liv utan honom, för han skulle alltid finnas i mitt hjärta. Jag klappade honom försiktigt och drog fingrarna genom hans päls och till sist slutade han andas. Min allra bästa vän.