Jag saknar dig så mycket. Jag saknar dig så himla mycket! Jag vet inte vad jag ska göra längre. Det jag vill göra är att krama dig, krama dig och aldrig släppa taget, det är vad jag vill göra. Det jag vill göra är att gå tillbaka i tiden. Gå tillbaka och säga hur mycket du betyder för mig, hur mycket jag tycker om dig. Men det går inte, så det enda jag kan hoppas på nu är att du hör mig.

Först kände jag att jag överdrev. Att jag inte kände dig tillräckligt bra för att sörja. Men har förstått att det inte spelar någon roll. För jag vet att du tyckte om mig, det vet jag. Jag hoppas du vet att jag tyckte om dig med. Det hoppas jag verkligen.

Karolina, om du ser det här, då vill jag bara säga att du är så stark! Jag har aldrig träffat någon så stark som du! Du klarar vad som helst. Jag avgudar dig. Och tveka aldrig på att ringa mig.

Jack, det går inte att inte tänka på dig. Det går inte, även om jag för någon sekund skulle vilja skratta, så går det inte. Det är som om du hela tiden står brevid mig, eller sitter brevid mig vart jag än är. 

Och skolan Jack, hela skolan är en sorjeplats. Hela skolan sörjer. Hela skolan saknar dig. Människor som aldrig har pratat med dig gråter, de gråter Jack, för dig.

Många säger att du var en ängel, en ängel som Gud sände till jorden. Men att han sedan ångrade sig och tog dig tillbaks.

Jag vet inte om det låter hemskt, men jag tror på ett sätt det var meant to be. Att du var född för detta slut. Jag vet att det låter hemskt, jag ser det nu när jag läser det. Men det är det jag tror. Att du kom till jorden för att människor skulle lära av dig Jack. 

Jag saknar dig så hemskt mycket, herregud vad det gör ont.
Jag glömmer aldrig det sista du sa till mig,
Hejdå Ellen, bästavän! 

Jag svarade enkelt hejdå, och log.
Efter att Miriam och jag hela tiden kallat dig vår bästa vän. Var det, det absolut det bästa du någonsin kunnat säga till mig.
Men jag önskar jag hade sagt att du var bäst, och kramat dig.

Jag har en idé om en kampanj där man fotar massa frivilliga tonåringar, utan smink och utan redigering. Där man visar att oavsett hur många finnar du har kan du fortfarande vara hur vacker som helst. Haha. Jag får lite skumma idéer ibland :)

Hur kan det gå så snabbt. Från att inget händer. Ett ögonblick. Precis som det brukar. Till att allt spelar roll. Tid blir tid och rum blir rum. Som om en lampa tänds. Eller släcks.

Jag vill bara att hela världen ska älska. Och när den inte gör det blir jag sur.

Jag kan inte hjälpa att jag är som jag är. Dock verkar ingen begripa det. Eller är det jag som inte förstår att jag borde ändra på mig själv?

Du ser aldrig dig själv genom dig själv. Du ser dig inifrån, vilket är mer än någon annan. Men du ser inte dig själv utifrån. Bara genom speglar, glas eller fotografier. Ditt ansikte blir för alltid ett under du aldrig kommer upptäcka. En spegel kan ljuga, liksom en kamera. Du känner dig själv. Du kan nudda din näsa. Men du kan aldrig se den. Inte precis som den är.

Någon sa till mig någon gång att det man inte har upplevt kan man inte älska. Hur skulle det kunna vara verkligt när man kan hata något man aldrig har upplevt. Du vet aldrig förrän du har testat är ett uttryck många vuxna använder. Speciellt till småbarn.
Men någonting måste det ju vara.
Är det en kraft då. En kraft som drar oss. Eller stöter ifrån oss. Om det var en kraft så tycker jag inte att olycklig kärlek borde finnas. Jag menar, om en kraft- låt kalla kraften i det här fallet kärlek- drar oss till en person, borde samma kraft påverka den personen och få den att dra sig till oss. Handlar det bara om utseende eller vad är det egentligen som drar oss till en annan människa, vad är det som får oss att älska.

"Ett annat är den känsla som två människor känner för varandra som innehåller en både fysisk och psykisk attraktion."
Wikipedia

"Förälskelse kallas den intensiva inledningsperioden av ett kärleksförhållande. Att bära kärlek eller förälskelse som inte är besvarad av motparten kallas olycklig kärlek."
Wikipedia

Det betyder nog mer än vad vi anar. Nej, kanske inte för de som lever i en annan situation än vad jag gör. Men att älska någon så innerligt mycket att förlora livet för att någon annan ska ha sitt kvar. Jag säger inte att jag är självisk eller egoistisk, bara att jag aldrig kan tänka tanken. Kanske handlar det inte om kärlek, utan vad man tror på. Kanske handlar det om hur man lever.
Men å andra sidan, är det bara ett uttryck.

Om man är son eller dotter. Om man är mamma eller pappa. Om man är kusin. Om man är bror. Om man är farmor. Om man dör. Slutar man vara son då? Slutar man ha en pappa om han dör? Vad är det då istället? Ingenting. "Jag hade en farmor, men hon är död. Så nu har jag ingen farmor längre." Jo, kanske. Men...på något sätt finns de ju kvar. De måste de göra. Det kan ju bara inte bli en tom plats. Om någon försvinner. Säg att din bror rymmer, att han aldrig kommer tillbaka. Finns han då? Är han fortfarande din bror? Och om han dör då? Om du ser honom, och följer hans svåra kamp mot cancern, om du ser honom dör. Försvinner han då. För alltid?

Är du rädd nu? Är det rädd att du har ändrat något? Är du rädd för mig, precis som jag var rädd för dig? Skrämmer jag dig? Gör jag illa dig? Vad gör det mig? 
Är du ledsen nu? Ångrar du allting? Jag ångrar ingenting. Det var du och bara du. Du får skylla dig själv. Varför skulle jag bry mig? Är du ledsen nu, är du ledsen på mig?

Liten svensk version (av mig) av Lost med Coldplay