Jag är 14 år, jag är ung. Han är 14 år, han är gammal. Han har hjälpt mig, utan att själv veta om det, genom hela min skolgång, hela mitt liv. Hela lågstadiet, mellanstadiet och nu även i sjuan. Vid varje tillfälle jag blivit ledsen, arg, sur. Så hade han funnits där. Min enda trofasta vän. Nu låg han brevid mig och andades sina sista andetag. Jag kände stor sorg. Jag visste, det var inte långt kvar. Vilken minut som helst. Men jag skulle klara det. Det visste jag. Jag skulle klara hela högstadiet, gymnasiet och resten av mitt liv utan honom, för han skulle alltid finnas i mitt hjärta. Jag klappade honom försiktigt och drog fingrarna genom hans päls och till sist slutade han andas. Min allra bästa vän.