Tidningen låg på bordet. Precis som hon hade lämnat det för flera månader sedan. Den var blekt och mat-Tinas glada ansikte på framsidan såg trött och bortglömt ut. Hon drog sakta fingrarna över tidningen och hon kände på dammet mellan tummen och pekfingret. Tunt och smått. Litet. Nästan som om det inte existerat. Hon drog av resten av dammet mot den smutsiga duken som också den såg sliten och blekt ut. Hon lyfte på det för att jämföra med undersidan. Jo, den var mycket blekt. Stolarna stod prydligt under bordet och matrummet såg ut precis som hon hade lämnat det. Resten av huset likaså. Skillnaden var allt damm, smuts, döda insekter, spindelväv och resten av det som gjorde att det såg ut som om det var flera månader sedan hon var här. Men det var det ju också. Hon kikade försiktigt ner i den lilla tekoppen som stod mitt på bordet med besvärad min. Hon kunde än så länge bara gissa vad som hade samlat sig däri. Och helst av allt ville hon inte veta. Men nyfikenheten fanns där och kunde inte döljas. Hon kom på sig själv med att le när hon såg hur möglet hade spridit sig otroligt mycket i den lilla tekoppen. Ingenting spelade längre roll. Dåtiden spelade längre ingen roll, men varför skulle den när man bor i ett hus där tiden står still.