Hon drar händerna mot stammarna. Hon känner den blöta mossan och den smuliga barken under hennes hand, hon känner det så tydligt, som om det vore det enda hon någonsin hade känt och det enda hon kommer känna. Hennes fingertoppar blir mörkt bruna och mossan fastnar under hennes långa naglar. Den mjuka jorden pressas mellan hennes tår och hennes fötter sjunker ner mer och mer för varje steg hon tar. Hennes vita silkesklänning var full med hål och svarta fläckar. Hon hade för länge sedan glömt vad hon letade efter, var det hon letade efter kunde vara någonstans och varför hon skulle behöva det. Men varför skulle det spela någon roll? Hon var lycklig, men varför skulle hon inte vara det? Solen lös och gjorde hennes hud varm, lös in bland trädkronorna och gjorde den på natten mörka skogen ljus av glädje. Vad skulle kunna göra henne olycklig?

Efter att ha vandrat i ytterligare 20 minuter har hon nu gått ner i den grunda sjön som finns i den stora skogen. Hon står böjd över en naken kropp. Den döde mannens hud är blek och full av sår. Hon gråter. Hon gråter och hennes salta tårar faller ner på den redan blöta mannens bröstkorg. Mannen är hennes make och han har varit borta i en månad. Hur hon kunde glömma bort honom, vet hon inte. Hur hon kunde vara lycklig, tycker hon nu verkar omöjligt. Hur kan man glömma den man älskar och beundrar. Hur kan man glömma den man önskar all lycka...