Hon sätter sig på bänken i den lilla busskuren. Och det är inte förrän då som tårarna börjar rinna. När hon var på botten, när hon trodde att hon inte kunde sjunka längre, då drunknade hon i skam och rädsla.
Skam, skam för sig själv. Hon skämdes för den hon var, och hon skämdes för hur hon såg ut.
Rädsla, rädsla för världen. Om en person kunde få henne att gå under, vad kunde då världen göra. Förmodligen krossa henne så hårt att hon aldrig skulle komma upp igen. Så att hennes självförtroende och hennes självkänsla återstod i små bitar, som skulle vara omöjliga att laga. Som en kristall vas som du tappat i backen. 
Det var när hon trodde att hon inte brydde sig, när hon trodde att hon var som säkrast. Det var då hon sjönk till botten och drunknade.